Kärlek och stålull
- att växa upp med en utvecklingsstörd mamma.

Har skrivit det i ett inlägg innan, men var tvungen att skriva om den igen :'). Älskar att läsa om sånt som har hänt.
Lisbeth Pipping skriver om sin uppväxt.

En bit ur början av boken:

"Plötsligt säger mamma att jag ska gå ner till kemikalieaffären och köpa salva till henne. Hon har eksem på händerna och fötterna. Det kliar så och salvan hon brukar smörja med är snart slut. Jag får skyna mig ner och handla en ny burk. En rosa burk är det, det vet jag. Mamma lägger pengar i lite tidningspapper så att jag inte ska tappa några på vägen. "Skynda dig", säger hon "snart kommer pappa hem och då ska vi äta". När pappa kommer hem ska maten stå på bordet. Mamma är inte så bra på att laga mat, men man kan köpa färdig mat nere i charkuteriaffären på Övre Husargatan. Tjugokronorspåsar finns det och en sådan räcker en hel vecka. Jag tar pengarna och springer ner för alla trappor. Rusar ut på gatan, det är verkligen mörkt och lite otäckt är det, tycker jag. Jag håller hårt i pengarna så att jag inte ska tappa bort dem för då blir mamma arg, vill jag lova. In i kemikalieaffären - oj, men så många rosa burkar det finns, massor finns det. Jag kan inte alls se vilken burk det är som mamma brukar ha hemma. Jag lämnar fram pengarna och säger att mamma ska ha salva i en rosa burk. Expediten tar fram den ena efter den andra och frågar, men jag minns inte vilken det är. Nu börjar jag bli orolig, nu har jag bråttom hem annars blir mamma arg för att jag är sen. Det känns som att det bara snurrar i huvudet och jag kan omöjligt välja.

(Hon väljer tillslut en av burkarna och expediten slår in den i silkespapper, Lisbeth springer hem igen.)

Jag tar av mig jackan och lämnar burken och pengarna som blev över till mamma.
Mamma tar bort silkespappret och upptäcker att jag valt fel burk, hon blir jättearg och puttar till mig så jag nästan ramlar omkull. Skriker åt mig att jag är dum som inte kan göra något rätt. Jag står stel som en pinne innanför dörren. Hon går och hämtar den gamla burken och visar mig. Hon skriker mig rakt i ansiktet: "Är det här samma burkar, va? Nu får du gå ner och byta burk. Svarta bokstäver ska det vara på burken, ser du det nu, inte vita som på den du har köpt. Eländiga unge, att du aldrig kan göra något rätt". På med jackan igen. Pengarna stoppar jag i fickan och burken tar jag i handen. Jag hinner in i kemikalieaffären just som de ska stänga, sådan tur jag har."